Brudbuketten i vitt, gult och rosa står i en vas på bordet ihop med tre av brudtärnornas. Det är samma bord som vi satt vid när Tova först berättade om cancern och att den var extremt ovanlig. Hon delade med sig av oron, cellgiftbehandlingarna, och framför allt hur hon ändå försökte se det positiva och vara tacksam och glad.
Hon plockar fram några bilder hon hunnit få som "kittlande" smakprov från sin och Victors stora dag, lördagen den 27 juni då de gifte sig i Målilla kyrka. Min favorit är tagen under ”Golden hour”, där brudparet fick en chans att fånga det vackra kvällsljuset, men också smyga iväg en stund från festen, för att få några minuter med bara varandra.
– Att man kan se så kära ut, säger Tova och skrattar. Amanda (Strömqvist) var helt fantastisk på att fånga känslor och kärlek.
"Kändes viktigt för mig"
Hon är tacksam för möjligheten att få gifta sig, att få leva vidare ihop med Victor och deras barn Elis och Nils.
– Bröllopet var lite av ett mål skulle jag säga, samtidigt som det kändes viktigt när man vet att man har varit sjuk, så att allt det praktiska är fixat. Så jag hade egentligen kunnat gifta mig mycket tidigare, ”bara för att gifta mig”.
Men när vården levererade glädjebeskedet att hon var frisk, så väckte det en annan längtan – att få gifta sig i kyrkan, och att ha en stor fest för att dela dagen med en massa människor omkring sig som betyder mycket för dem.
– Det blev mycket känslor, väldigt känslosamt, allt ifrån att vi hade en kör i kyrkan som sjöng till alla tal som hölls, berättar hon om den stora dagen. Det var ett medvetet val att det skulle vara fint, det skulle vara kärlek. Vi ville att det skulle genomsyra hela dagen – och så blev det.
Sa även ja till livet
För Tova och Victor sa inte bara ja till kärleken, utan för henne var det också ett sätt att säga ja till livet den här dagen.
– Ja, så kändes det. Vi firade många saker, det blev en fest för hela livet, säger Tova som dessutom hade vunnit möjligheten att sätta i löshår tidigare under våren. Det fick henne att känna sig mer som "sig själv", från tiden innan hon blev sjuk och hade långt hår.
Tova hade blivit mamma en andra gång när cancern upptäcktes. Hon hade drabbats av äggstockscancer. Bara 30 år gammal. Hon sjukskrevs från jobbet som lärare på Målilla skola och genomgick sex cellgiftsbehandlingar.
– Jag var färdigbehandlad och cancerfri förra sommaren, det kändes både skönt, overkligt och oroligt. Jag tänkte ”ska jag bara lämnas här nu och röntgas en gång per år”. Man blir nojig och känner efter mer, och jag oroar mig för andra i min närhet. Det räcker att Victor säger att han har lite ont i huvudet en dag, tanken på cancer ligger närmare på något sätt.
Kontroller i tio år till
Vanligtvis friskförklaras man efter fem år, men eftersom Tova är så ung var det helt okej att kollas upp i tio år. Det uppskattar hon.
– Äggstockscancer är dessutom den vanligast återkommande cancerformen, så jag kommer friskförklaras efter fem år och ha uppföljningar under ytterligare fem år.
Skulle du säga att du är helt återställd idag?
– Ja, fysiskt skulle jag npg ändå säga det, men inte psykiskt lika mycket. Fast jag blir väldigt trött när det är mycket omkring mig, mycket jag behöver hålla koll på och om dagarna inte ser ut som de brukar. Fast sedan vet jag inte om det är småbarnslivet och samtidigt jobba heltid. Jag vet inte vad som är vad, mer än att jag blir trött. Sedan har jag ju planerat bröllop mitt uppe i allt...
Hon återkommer till den psykiska delen av alltihop.
– Klart att det här har påverkat alla i min närhet, och det är egentligen nu som jag också tillåter mig att vara ledsen över vad jag gick igenom. Jag undrar hur jag orkade, och förundras över att jag inte grät mer. Att jag inte bara lade mig ner och var ledsen. Nu tänker jag att jag aldrig skulle orka gå igenom det igen. Och ändå, hade det hänt igen hade man ju gjort det, säger Tova som redan tycks ha kommit in i att inte heta Konradsson längre.
Ringarna glimrar fint
Idag heter de båda Örmander. Inte bara en utan två nya ringar i vitt guld med diamanter glimrar så fint på vänsterhanden.
– Min mamma Carina och min extramormor Carola samlade guld i sina byråer och tyckte att jag skulle köpa även en ny förlovningsring, säger hon tacksamt och visar upp dem.
Hur går dina tankar om du tänker på livet framåt?
– Det är svårt att tänka på framtiden när man har allt underliggande. Jag tänker inte ”om” det kommer tillbaka, utan ”när”, erkänner hon, så jag kommer kanske planera max ett år fram i tiden. Det är mer att jag försöker leva nu, och göra det jag vill för stunden, säger Tova och fortsätter:
– Jag jobbar heltid numera, men har bestämt mig för att vara lite föräldraledig till hösten eftersom jag missat mycket tid med barnen medan jag var sjuk.
Det är inga ”stora saker” hon längtar efter, utan det kan vara att bara få mer fritid, göra saker hemma, läsa en bok, plantera blommor i trädgården och som sagt få mer tid med barnen.
– Jag är tacksam för livet, nästan varje dag går jag och lägger mig med tanken att jag har fått leva idag också. Jag tillåter mig att stanna upp och känna tacksamhet över allt och alla runt omkring mig.