Träffen inleddes av socialchef Eva Hulth som betonade att det inte bara var en presentation om vilken service och stöd som fanns att få. Man ville lika gärna ha anhörigas och närståendes förslag och synpunkter. "Det är ni som är experterna" konstaterade hon.
Besökarna fick tips för vardagen, information om anhörigstöd och vilka insatser som fanns i kommunen – exempelvis avlösning i hemmet, dagverksamhet för personer med demens, hemtjänst och trygghetsplatser.
På träffen fanns ett 20-tal besökare och ungefär lika många från olika verksamheter och enheter som demensvårdsutvecklare, sjuksköterskor, personal från boendet Vimarhaga, fixartjänst från kommunen och personal från det kommunala anhörigteamet för att nämna några.
En kväll som ska vara till nytta
Aktivitetssamordnare Anneli Djerf och demensvårdsutvecklare Stina Agnell berättar att kvällen är tänkt att vara till nytta för anhöriga och närstående och att skapa mer kunskap i demensfrågor. Generellt tror Stina inte att folk vet mycket om demens eller vad kommunen kan hjälpa till med.
– Det är väl mer om man har kommit det nära. Om man själv blivit drabbad eller har en anhörig som drabbats men många gånger vet man då inte riktigt vad som finns. Det är svårt att ta reda på också. Så därför gör vi såhär.
– Det är första gången vi gör det här och vi gör det i samverkan med alla aktörer som är här. Det är också mång som är med här idag som kan underlätta tillvaron hemma med praktiska saker som trädgårdar, teknik och sådant. Samtidigt som man får mer kompetens kring anhörigstöd och bara rent bemötande, svarar Anneli.
– Och även tvärt om. Att ta reda på vad det är som saknas, vad tycker människor och vad vi behöver. Vad vill man ha, fortsätter Stina.
Att leva med demens på LSS-boende
Enhetschef Melanie Möller från kommunens anhörigteam berättade om LSS-boenden och hur enheten jobbar. man arbetar med de som har funktionsnedsättningar, missbruksproblem, sjukdomar eller tillstånd som gör att de behöver hjälp..
– Jag är den som ansvarar för anhörigstödet. Så har man frågor är det mig man kontaktar om man inte riktigt vet vem man ska tala med.
Lyckligtvis får de inte många samtal och mail från personer som inte vet vem de ska kontakta. Anhöriga har till största delen redan informationen och de som bor på LSS-boende har generellt redan bott där väldigt länge, de boende har oftast varit där sedan de var unga.
– De kommer oftast in där redan som barn. Sedan blir du en vuxen människa som bor kvar inom LSS. De flesta är redan på plats. Men är du nyinflyttad i en kommun och inte riktigt vet var jag ska vända mig och har en fråga om LSS kan man ta kontakt med mig.
Melanie berättar att demens kan drabba den som redan har en intellektuell funktionsnedsättning eller autism extra hårt. Dels är den svårare att upptäcka tidigt hos någon som kanske redan har svårt att kommunicera, de drabbas också tidigt som i 40- eller 50-årsåldern enligt Melanie.
– De blir ju också äldre så de utvecklar ofta någon form av demenssjukdom. Vi har ju många där. Hur många som jobbar där är väldigt olika. Hos oss bor det ju inte så många brukare och så har vi personlig assistans också där du har en fast grupp runtomkring dig. Du har mycket mer stöd än inom andra boenden eftersom det behövs.
Nystartade samtalsgrupper i Vimmerby
Britt Ak Bråneman representerade Studieförbundet Vuxenskolan och Västerviks Demensförening. En av närapå hundra lokala föreningar i Demensförbundet. De anordnar medlemsaktiviteter och stöttar, ger information och samarbetar med kommunala anhörigstödet, demensteam och vårdcentraler med mera.
Fem gånger på hösten och fem gånger på våren har man träffar för samtalsgrupper och i Västervik är det runt femton deltagare. Britt berättar att man nu försöker få ett samarbete med Vimmerby
– Jag har startat samtalsgrupper här på Vuxenskolan. I våras startade vi och var inte så många. Nu är vi tio stycken i höst.
Träffarna är för anhöriga där man bjuder in olika personer som läkare, sjuksköterskor eller personer från Fonus som kan berätta om fullmakter. Hon berättar även om sina erfarenheter och ger så mycket stöd som möjligt.
– Kan jag inte svara på det så tar vi reda på det. Min man fick diagnosen alzheimer i fyrtioårsåldern, han gick bort för åtta år sedan när han var 56. Då var jag desperat och letade efter folk som ville stötta och hjälpa mig. Så nu kämpar jag för att alla ska få den hjälpen. Vi gråter, vi skrattar, vi utbyter vad som händer i veckorna med varandra.