Det har gått fort för Amanda Johansson som var aktiv målvakt och spelade matcher för HV71 i SDHL förra säsongen.
Hon fattade i april beslutet att karriären är över. Det var inte för att kärleken till hockeyn hade försvunnit.
– Hade jag haft en hel kropp hade jag väl fortsatt spela, men jag hade fått en del större skador på senare år som inte blivit bättre. Jag gjorde en knäoperation för två och ett halvt år sedan som jag fortfarande kampas med dagligen och jag är fortfarande väldigt ljuskänslig efter hjärnskakningarna, säger Amanda Johansson.
Till slut blev priset för högt.
– Jag haltar till vardags nu och det kändes inte som att jag hade kunnat prestera ordentligt om jag fortsatt spela. Då var det bättre att avsluta än att göra något på halvfart. Det är inte riktigt någonting jag gillar att göra.
Pelle nappade direkt
Beslutet att sluta spela innebar däremot inget farväl till hockeyn. Amanda Johansson visste redan vad hon ville göra och hur planen såg ut.
Hon skickade ut intresseförfrågningar till ett antal klubbar. En av dem hamnade hos Vimmerby Hockeys sportchef Pelle Johansson.
– Pelle svarade och var väldigt intresserad redan från början, vilket jag tyckte var sjukt roligt. Efter det gick det väldigt snabbt. Det var väl i maj–juni som vi bestämde oss för att köra på det här.
Vimmerby behövde få tag på en ny målvaktstränare i och med att Håkan Westerback inte längre hade tiden som krävdes.
Klubben valde att satsa på Amanda Johansson och känskan blev rätt så gott som omedelbart.
– Redan från de första mötena, innan vi hade skrivit kontrakt, kändes det väldigt välkomnande och hemtrevligt. Det är mysigt med en liten stad och jag trivs verkligen. Jag har blivit väldigt välkomnad av både ledarstaben och spelarna.
Började träna målvakter som 14-åring
Att tränarkarriären började tidigt är kanske inte så märkligt. Redan som 14-åring började Amanda Johansson arbeta som tränare på Henrik Lundqvists målvaktscamp på Öckerö – och hon gjorde sitt tionde år på campen i somras.
– Intresset för målvaktstränarrollen har alltid funnits med. Jag har alltid tyckt att det är kul att titta på detaljer, både i mitt eget spel och hos andra målvakter, och det har därför känts som en väldigt naturlig övergång.
Hon har under spelarkarriären tillhört flera svenska klubbar – AIK, Leksand, Brynäs och HV71 – i SDHL. Men Amanda Johansson har också en bakgrund som gör steget in i ett herrlag mindre dramatiskt än vad det kanske ser ut utifrån.
Hon började spela hockey i Kungsbacka Kings, som senare blev Hanhals, och spelade enbart med pojkar fram till U16. Under senare delen av karriären tillhörde hon dessutom Tidaholms herrlag i division 3.
– Jag har egentligen alltid varit ensam tjej i de hockeylag jag har spelat i. Från att jag började spela hockey fram till U16 var jag ensam tjej och spelade hela tiden med killar. Även på hockeygymnasiet tränade jag med killarna och jag började spela med Tidaholm för att jag tröttnade lite på damhockeyn. Jag spelade med Tildaholms seniorlag under mina tre sista år. För mig har det blivit väldigt naturligt att vara i den miljön. Jag ser ingen större skillnad.
”Varför har ni en tjej i laget?”
Alla andra har inte alltid sett det på samma sätt. Hon märkte en initial tveksamhet när hon kom till Tidaholms herrlag i division 3.
– Första gången man träffades märkte man väl att killarna var lite avvaktande och kanske tänkte: ”Varför har vi en tjej i laget?” och hade säkert en del fördomar. Redan efter första träningen släppte det. De såg ingen skillnad på mig och den andra målvakten när de såg att jag var duktig och kunde prestera.
Inifrån lagen har hon känt sig fullt accepterad och kommentarerna har i stället kommit utifrån.
– Man kunde höra: ”Varför har ni en tjej i laget?” och det har alltid kommit från motståndare. Det har aldrig varit någon i mitt eget lag eller min förening.
Hon rycker närmast på axlarna åt det.
– Jag har fått höra dumma kommentarer genom hela livet, så det är inget jag lägger någon tanke eller energi på. Det är bara att borsta bort. Jag vet att det är så många fler som stöttar än som inte gör det.
Kan öppna dörren för andra
Samtidigt är hennes position speciell. Amanda Johansson är Sveriges enda kvinnliga elittränare på herrsidan och dessutom den yngsta. Hon hoppas att hennes väg kan göra skillnad för andra.
– Det är alltid positivt att kunna vara en förebild för andra tjejer. Att de vågar börja spela hockey, vågar spela med killar och ser att möjligheten finns att både spela och träna i ett herrlag om man vill.
Tänker du själv på att du sticker ut som kvinna i herrelithockeyn?
– Det är inget jag tänker på. Jag blir väl påmind om det när någon kommer och pratar med mig eller när jag får något meddelande skickat till mig eller någon kommentar. Annars känner jag bara att jag är en tränare och det spelar egentligen ingen roll.
Vilka reaktioner har du fått?
– För det mesta har det varit positivt, men det finns några som kanske inte tänker så mycket innan de skickar ett meddelande. Jag har fått några dumma kommentarer och ifrågasättanden om varför man har tagit in en tjej och att vi inte skulle kunna någonting. Det är ingenting jag bryr mig om.
En helt ny roll
Den stora omställningen har inte handlat om att komma in i ett herrlag utan den har handlat om att gå från spelare till ledare.
– Det svåraste har varit att gå från att vara den som följer som spelare till att vara den som leder.
Hon känner sig trygg med arbetet på isen och ser utmaningar i arbetet runt isen med att vara den som bestämmer i stället för att vara den som följer.
– Det handlar om att veta hur man ska hantera självförtroende och ge den stöttning som behövs utanför själva ishockeyn. Under mina år som spelare har jag själv fått den hjälpen från mina tränare och nu ska jag försöka föra det vidare.
I Vimmerby har hon ett stort ansvar för Isak Sörqvist och Tomas Rydén och deras utveckling. Det handlar om extratid på isen, videoanalyser och att bryta ned detaljer från träningar och matcher. Johansson är också delaktig när tränarstaben bestämmer vem som ska vakta målet.
– Vi sätter oss och pratar efter träningarna och inför matcherna. Jag säger vad jag tycker och hur jag tycker att målvakterna ser ut. Det slutgiltiga beslutet ligger på Eric (Karlsson), men jag och de andra tränarna har väldigt mycket att säga till om.
"Tacksam över att Pelle vågade tro på mig"
Där kan hennes specialistkunskap ge en annan bild än vad den övriga tränarstaben får.
– De andra tränarna kanske framför allt ser om det blir en räddning eller ett insläppt mål, medan jag tittar mer på hur målet släpps in och varför det händer. Jag har lite mer insikt i hur målvakterna har sett ut på träningar och matcher och det spelar sedan in i valet av målvakt.
Sörqvist och Rydén är två målvakter med helt olika spelstilar – och det gör uppdraget ännu mer intressant.
– Det är väldigt kul att se dem jobba och att de stöttar varandra så pass bra som de gör.
Johansson jobbar tajt ihop med målvakterna och sina kollegor och ser fram emot att följa målvakternas utveckling under säsongens gång.
– Det ska bli väldigt roligt att se målvakterna från första dagen i augusti till den sista dagen på säsongen. Att få se hela förloppet och hur mycket de har utvecklats, både som spelare och personer.
Samma sak gäller den 24-åriga tränaren själv.
– Jag kommer också att utvecklas mycket som person.
Precis som hon är inne på handlar den första säsongen som tränare lika mycket om hennes egen utveckling. Hon lyfter stödet från Eric Karlsson, William Lindgren, Pelle Johansson och övriga runt laget.
– Jag är väldigt tacksam över att Pelle vågade tro på mig. Jag får enormt bra stöttning. Har jag någon fråga eller fundering finns det väldigt bra hjälp med hur jag ska hantera den nya rollen.
"Vill bygga så mycket erfarenhet som möjligt"
Hon hoppas att tränarkarriären bara har börjat och är öppen för vad framtiden har att erbjuda.
– Jag vill jättegärna fortsätta som målvaktstränare. De första två månaderna har varit väldigt givande. Jag vill bygga så mycket erfarenhet och kunskap som möjligt under den här säsongen. Sedan får man bygga vidare och se var man hamnar, om man går vidare, blir kvar eller kanske hamnar utomlands.
Amanda Johansson har redan flyttat runt en hel del under karriären och är van vid att hockeyn kan föra henne till nya platser.
– Den största flytten var från Göteborg till Stockholm redan när jag var 13 år. Jag har flyttat väldigt mycket under hela livet och har ganska enkelt för att flytta. Jag har lätt för att hitta hem på nya platser och jag trivs väldigt bra här i Vimmerby.
"Stolt och tacksam"
Hon tycker att det är tråkigt att hon inte längre kan spela ishockey, men hon ångrar inte att hon har tagit steget till tränare.
– Det är jättekul att kunna fortsätta inom sporten som jag älskar. Det är verkligen någonting jag har sett fram emot att göra när jag slutat spela. Det blev kanske lite tidigare än vad jag hade tänkt, men jag är väldigt stolt och tacksam över att jag fick möjligheten.
Hur tycker du att Vimmerby Hockey skiljer sig från andra elitföreningar som du har varit i?
– Man märker att det är en liten stad, men det är framför allt den familjära känslan som man hela tiden kommer tillbaka till och som man verkligen känner av. Många kommer hit för att kunna bygga sitt varumärke och det blir kanske också en språngbräda för spelare som börjar i en lite mindre klubb och vill ta sig vidare till SHL eller utomlands. Jag känner att det är en bra möjlighet för många att vara här.
I Vimmerby har Amanda själv fått chansen att ta sina första steg som elittränare – och möjligheten att visa vart de kan bära.