Det hörs på håll att det är en uppsluppen stämning i stora salen. Det är onsdagscafé, en öppen grupp som lockar daglediga till en stunds samvaro.
44-åriga Emmie Davidsson är ny i gemenskapen sedan den 1 mars.
– Äntligen är hon här, är kollegan Birgit Johanssons spontana kommentar. Det känns jätteskönt att vi är två diakoner, att inte längre vara ensam i arbetet utan att jag får ha någon att bolla med. Vi kommer kunna röra oss på ett annat sätt över pastoratet som är stort.
Emmie Davidsson kommer dessutom med en annan typ av kunskap, så de kommer komplettera varandra bra, understryker Birgit Johansson.
– Jag är utbildad socionom och det var under tiden jag läste till det som intresset för diakoni väcktes, säger Emmie Davidsson som började jobba som diakon 2009 och diakonvigdes tre år senare.
Hemlängtan blev för stark
Hon är född och uppvuxen i en by i Rumskullatrakten, men lämnade landsbygden för studier i Stockholm, följt av studier och jobb i Malmö. Där stannade Emmie i 17 år innan hon nu senast haft en tjänst i Tannefors församling i Linköpings domkyrkopastorat de senaste åtta åren.
– Jag fick hemlängtan och sökte mig närmare hemåt de Småländska skogarna, motiverar Emmie Davidsson flytten från Malmö.
Men, det räckte inte kände hon. Utan hon ville ännu närmare hemåt, så flyttlasset gick till hemkommunen Vimmerby. Tuna den här gången.
– Där hyr jag ett litet hus och drömmer om att jag ska hitta mig ett eget litet hus på landet, i skogen. Det är så jag är uppvuxen, säger hon.
”Ingen risk att bli sysslolös”
Birgit Johansson och Emmie Davidsson kände varandra sedan tidigare, då de jobbade lite tillsammans i Malmö. Så när de träffades och Birgit fick höra om hennes hemlängtan föddes idén om att kunna bli kollegor.
– Jag slängde ut kroken och på den vägen är det, säger Emmie Davidsson och skrattar. Diakonalt spelar det egentligen ingen roll om man jobbat i Malmö, Linköping eller Hultsfred. Behov finns överallt.
– Det är dessutom ett stort pastorat. Jag kände att det inte var någon risk att jag skulle blir sysslolös – och det var något som lockade.
Onsdagar är det även brödleverans från Bageri Guldkringlan från Vimmerby som skänker sitt överblivna bröd till behövande. Barbro Lundin Karlsson, Emmie Davidsson och Birgit Johansson hjälps åt att bära in gåvan.
Hur har behovet av stöd förändrats i takt med att priser på mat, el och drivmedel stigit kraftigt?
– De som haft det svårt innan har fått det mycket svårare. Men det har även kommit nya grupper av människor som har klarat sig men kanske ganska precis. Man har inte behövt be om hjälp på det sättet tidigare, men med de höga priserna så går det inte längre. Speciellt när det är barn inblandat så blir det starkt, ingen vill låta sina barn gå hungriga.
Hur kommer det märkas att du börjat som diakon i Aspelands pastorat?
– Kanske kommer det dröja lite, det tar ju ett tag att lära känna församlingarna. Men jag tänker att vi kommer kunna göra mer, utveckla nya mötesplatser och nya grupper. Nu när vi är två får vi mer tid för sådant är min förhoppning. Men då måste man som sagt lära känna församlingarna och sammanhanget för att se vad det är som behövs och saknas.
Något Emmie Davidsson skulle vilja är att jobba kring existentiell hälsa.
– Det jobbade jag med i Linköping, i grupper där vi samtalade kring existentiell hälsa. Det har man sett på senare tid, förmodligen sprunget ur pandemin, hur viktigt det är för oss människor att prata om hur vi känner och tänker. Så det har jag haft både med ungdomar, vuxna och äldre. Jag är också utbildad pilgrimsledare. Jag älskar att vandra, det är en av mina stora passioner i livet, så det kan säkert också komma att märkas framöver, säger Emmie Davidsson.