Det var i början av oktober som hon var på dagkirurgin på Västerviks sjukhus för att göra den planerade steriliseringen. Helen, som egentligen heter något annat, hade tidigare opererat bort sin andra äggledare efter komplikationer. Den operationen gick vägen utan problem.
Men när hon vaknade upp på sjukhuset den här gången märkte hon att det var någonting som inte stämde.
– Jag sa till sjuksköterskorna att jag inte hade någon känsel i pekfinger och tumme. Sen insåg jag att jag inte hade någon känsel i underarmen heller. Armen ramlade ner från britsen, och jag fick inte upp den igen. Jag behövde använda min högra hand för att lyfta upp min vänstra arm på britsen igen. Armen kändes som en geléklump.
”Jag hade panik”
Sjuksköterskorna kontaktade narkosläkaren för bedömning. Läkaren sa att hon skulle stanna kvar tills de såg att det blev någon förbättring. Efter några timmar var armen fortfarande helt förlamad. Läkaren testade att nypa henne i armen för att se om hon hade någon känsel.
– Jag kunde se vad han gjorde, men jag kände det inte. Jag hade panik, vad ska jag göra? Läkarna sa att det inte var någon fara. Jag har whiplashskador sedan tidigare, och de trodde att det kunde ha med det att göra, att c8-kotan hade blivit påverkad på något sätt. De sa att det nog skulle bli bra inom några dagar, men om det inte blev bättre skulle jag höra av mig igen. Så min sambo hämtade mig och vi åkte hem.
Helen tyckte ändå att det var märkligt, utifrån att hon gjort samma operation året innan utan några problem. De första dagarna efter operationen var hon fortsatt helt förlamad i armen, och efter en vecka kontaktade hon sin vårdcentral.
– De på vårdcentralen sa att jag skulle åka in akut, att de inte hade resurser för att hjälpa mig. Jag åkte till akuten i Västervik, och blev skickad till gyn. Vilket jag tyckte var konstigt, men de sa att det var bäst att komma till dit där allt började.
Blev skickad till fel mottagning
Men det måste ha blivit någon miss i kommunikationen. För när Helen kom till gynmottagningen var det första de frågade: ”Hur mycket blöder du?”
– Det var jättekonstigt. Jag hade inte sagt något om någon blödning. Jag förklarade att jag var förlamad i min vänsterarm och att det skulle ha gått över inom ett par dagar enligt dagkirurgin.
Hon fick sedan vänta i ungefär fyra timmar på att träffa en läkare, som sedan berättar för henne att hon är på fel avdelning. Och att hon behövde åka tillbaka till sin hälsocentral för att få en remiss till neurologen. De menade att hennes läge inte var akut.
– Jag kunde inte ta hand om mig själv eller min 2-årige son. Min sambo och mamma får hjälpa mig dagligen. Är inte det akut? Förtvivlad och förbannad åkte jag därifrån igen. Som tur var hann vi komma in till vårdcentralen innan de stängde, och fick hjälp av en helt underbar sköterska.
Ingen anatomisk logik i det som hänt
Helen fick tid hos en läkare på vårdcentralen dagen efter, och skickade en remiss till samrehab och till en neurolog. Alla som hon träffade undrade över vad som hade hänt med henne, och hur det hade kunnat hända.
– Neurologen sa att det inte fanns någon anatomisk logik i det som hänt. Hon sa att de måste skicka vidare mig till Kalmar för att göra en EMG. Kötiden är 10 veckor.
EMG är en teknik som används för att mäta musklernas respons på stimulering från nervsystemet. Förhoppningsvis kan detta leda till att Helen får svar på vad det är som har hänt. Narkosläkaren hade sagt att förlamningen kan ha med intuberingen att göra, och att hennes tidigare whiplashskada kan vara orsaken till förlamningen. Men neurologen tror något annat.
– Neurologen säger att det inte har med intuberingen att göra, eftersom man har en kudde i nacken under operationen, så det är inget som blir drabbat. Hon tror att det är narkosen som råkat läcka ut i handryggen och bedövat nerver och muskler.
Vården har gett henne olika svar på vad som kan ha hänt, men inget är säkert.
– Ingen vill ta tag i någonting, ingen vill stå för vad som har hänt.
Hur är din kropp idag?
– Jag har ingen känsel i underarmen eller tummen. Pekfingret kan jag känna av vissa dagar. Först nu kan jag använda min arm lite till enklare saker som att schamponera in håret. Jag har jättesvårt att lyfta min son, jag får lyfta honom bara med höger, och det blir en snedbelastning.
– Jag kan inte sträcka upp min arm rakt mot himlen. Jag måste hela tiden kolla på vad jag gör, jag skulle kunna råka skära mig utan att jag känner det, eftersom jag inte har någon känsel. Och man använder vänsterarmen så mycket mer än vad man tror.
I vanliga fall jobbar Helen inom industri, där hon använder sig av stora maskiner. Sedan operationen är hon sjukskriven på heltid, och arbetsgivaren har sagt att hon inte kan komma tillbaka förrän hon fått tillbaka mer styrka och rörlighet i armen.
– Jag är tacksam för försäkringskassan och AFA. Men det klart att jag inte får ut lika mycket pengar som jag skulle ha gjort ifall jag kunde jobba, vilket märks av när man som jag är trebarnsmamma. Det känns jobbigt att behöva vänta så länge på tiden i Kalmar. Allt i livet blir påverkat av det här.
”Kan inte ta hand om mitt barn”
Helen berättar att hon haft en lättare depression på grund av det som hänt, och mått dåligt psykiskt.
– Jag har funderat på om jag kommer vara så här resten av mitt liv. Det är så många frågor som jag inte har svar på, som jag kanske inte kommer få svar på. Det som är absolut jobbigast är känslan av att inte kunna ta hand om sitt eget barn själv. Jag kan inte lyfta upp honom när han gråter. Om han trillar får jag knappt upp honom.
Efter operationen gjorde Helen en anmälan till LÖF, och har då varit i kontakt med högsta chefen på Västerviks sjukhus och verksamhetschefen på dagkirurgin.
– De har beklagat att det har hänt och säger att det är olyckligt.
Hon funderar även på att göra en anmälan om sin vårdskada till IVO, ifall hennes situation inte blir bättre snart. Helen vill vara anonym och heter egentligen något annat.
Patricio von Greiff är verksamhetschef och den narkosläkare som närvarade vid operationen.
– Det är såklart beklagligt när patienter får komplikationer efter ingrepp, men tyvärr finns det risker med alla invasiva ingrepp. Jag kan inte uttala mig i några enskilda patientärenden, men man kan alltid vända sig till IVO eller patientnämnden med klagomål på vår verksamhet, säger han när vår tidning når honom med frågor om ärendet.