Årets pristagare, Konstfacksutbildade Stina Wirsén, har med sin mamma Carin Wirsén gjort Rut och Knutböckerna, hon har gjort Vem- och Brokigaböckerna för små barn och hon har även illustrerat Frida Nilssons böcker om Hedvig.
Hon berättar för vår tidning att hon och hennes syster som barn blev höglästa för av sin mamma. Det lever enligt henne kvar i minnet.
– Så länge jag kan minnas. Men det jag tänker på och blir väldigt berörd av när jag är här i Vimmerby är ju att jag hör både Astrids röst och min mammas röst. För hon har ju högläst för mig och min syster genom hela barndomen. Så alla de här berättelserna har jag ju i blodomloppet. Jag är ju själv illustratör, konstnär och författare. Jag jobbar också med teater. Jag är en riktig kulturtant kan man säga!
Stina svarar att hon "står bredbent i Astrid Lindgrens mylla" och känner igen sig i allt. Stipendiet instiftades 1987 av dåvarande Sagobyn som senare blev Astrid Lindgrens Värld. Näs beskriver att det ska "tilldelas person eller organisation i Sverige som genom sin skapande gärning för barn och unga arbetar i Astrid Lindgrens anda". Namnet fick det från den magiska rosbusken Salikon från berättelsen Allrakäraste syster.
"Fantastiskt" att få Salikonstipendiet
Stipendiesumman som delades ut på lördagseftermiddagen under en ceremoni på Näs är på 40 000 kronor och att få stipendiet kallar Stina "fantastiskt".
– Det är känslomässigt, just eftersom hon varit en så stor del av min barndom. Nu är jag själv mormor och får liksom möta en ny generation små som jag får läsa för. Så det känns som att livet är runt just nu.
Näs utställning om Astrid Lindgren som hon gick runt i fick högt betyg av henne.
– Det är inte första gången jag är här men jag tycker de gjort ett otroligt fint jobb med kombinationen av det här moderna och uppdaterade samt med sådan mjukhet. Kontrasten mellan det nya och det gamla tycker jag gör att man ser båda - bättre!
Teateruppsättning av I Skymningslandet
Förra årets mottagare av Salikonstipendiet var Dockteatern Tittut och de var tillbaka på Näs för att spela pjäsen I Skymningslandet som bygger på en av Astrid Lindgrens mindre kända sagor. I den får den sjuke pojken Göran i Stockholm besök av den märklige och magiske herr Liljonkvast. Tillsammans flyger de under skymningstimmen iväg över staden, eller kanske rättare en fantastisk och magisk variant av Stockholm.
De tre skådespelarna Sara Bexell, Stina Gunnarsson och Sophia Segrell beskriver den drygt 30 minuter långa dockteaterföreställningen som en idé som ursprungligen kom från regissören Lena Stefenson.
– Det är en fin berättelse och den är ju också inte så känd. Det är ju roligt att göra en Astrid Lindgren som är lite föregångare och den passade för dockor. Hon sa att den här nästan bara kunde göras för dockor - de ska flyga över en stad. Det var ju fint för Dockteatern Tittut som vi kommer från har ju funnits i femtio år nästa år men vi har aldrig gjort en Astrid Lindgren. Det är första gången så det var stort, inleder Sophia.
"Teknik, erfarenhet och övning"
Att vara dockspelare beskriver Sara som en teknik att lägga fokus i ett objekt. Att få publiken att antingen glömma att man finns där och vara koncentrerad på dockorna och scenografin. Alternativt att man blir en del av helheten.
– Det är som att vara skådespelare fast dockor. Det är teknik, erfarenhet och övning. Många års erfarenhet! Det är som att limma fokus på dockan. Tittar du på Sara så är ju hon fokuserad på dockan, dina ögon kommer gå mot dockan hela tiden, fortsätter Sophia.
– Så när man själv tittar ut så får man gå ut spela en annan roll samtidigt som man har dockan. Så får man gå tillbaka så kan man skifta medvetet, tillägger Stina.
– Lena som regisserade är inte så van vid dockor så ibland kunde hon bara säga "du borde göra något med händerna" och jag bara svarade att jag håller ju i den. Hon trodde det var dockor som står för sig själva men jag var ju upptagen. Så hon kom på "jajaja, just det!", skrattar Sara.