86-årige Gunnar upplever ingen hjälp från kommunen: "Det tär på min pension"

I snart tre veckor har den ukrainska familj bestående av totalt sju personer, som vi tidigare berättat om, bott hemma hos Gunnar Legnegård, 86, i Vimmerby.

De bor i hans lilla villa allihop och Gunnar har vädjat om hjälp från kommunen. Han trodde att de skulle få flytta till boendet i Storebro, så fort det blev klart.

– Jag är snart 87 år gammal och försöker uppdatera mig varje dag på vad som gäller från Migrationsverket. Men när jag ringer till socialförvaltningen så lyssnar de inte på mig. Det enda ord jag kommer ihåg från våra samtal är "avvakta, avvakta, avvakta", säger Gunnar som har trott att ukrainarna ska få flytta till boendet i Storebro:

– Vi åkte ut dit, tittade på omgivningarna, på skolan och på förskolan. Vi tittade på hur själva samhället är uppbyggt med affär och allt det där. Men när jag ringde igår, så säger kommunen att det går inte. De har inte fått någon anvisning från Migrationsverket. Men personerna är ju här hemma hos mig, säger han uppgivet.

"Blir så trött"

Gunnar Legnegård var själv, under sitt yrkesverksamma liv, myndighetschef.

– Jag blir så trött på det här. Som de uppför sig och behandlar folk, det är skrämmande, det är helt förkastligt. Den ene vet inte vad den andre gör. Alla hänvisar till chefen och ingen har något eget ansvar. Jag begriper det inte. Det är förvånande att man uppträder så här mot människor. Det är främmande och skrämmande för mig att man inte tar ett större ansvar.

Han berättar att de två ukrainska tonåringarna, som får gå på gymnasiet, sitter ute på hans veranda och läser till klockan 22.00 varje kväll.

– De är så inställda på att lära sig svenska och gör allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Gymnasiet har ställt upp jättebra. I går kom de hit med åtta portioner mat och lämnade över. Jag måste säga att både privatpersoner och skolan är underbara. Det är många privatpersoner som läst dina reportage och kommer hit med kläder till dem. Det är så fint hur människor ställer upp.

"Orkar inte slåss med elefanter"

I snart tre veckor har de sju personerna bott hemma hos Gunnar. Att det inte kan fungera så i längden förstår nog alla.

– Just nu går det. De kan prata med varandra och de har förståelse för mina försök och misslyckanden med kommunen och myndigheterna. Men de vill ju till en lägenhet, de vill börja gå på SFI. Men vi får vänta och se när de vaknar på kommunen. 

Samtliga i familjen har blivit registrerade hos Migrationsverket och väntar nu på ett uppehållstillståndskort, villket är ett bevis på att man har rätt att vistas i Sverige.

– De sa först att registreringen var det viktiga och det har vi gjort. Men hela tiden läser jag att politikerna i Vimmerby säger att det inte finns några flyktingar i Vimmerby ännu. Det är inte sant. Jag vet inte om de inte vill se sanningen, men jag är mycket ledsen för det. Man sviker en man som snart är 87 år gammal, säger Anna Legnegård, som har varit behjälplig för Gunnar hela vägen.

Men Gunnar kommer låta den ukrainska familjen bo kvar tills det finns en lösning.

– Ja, det finns inget annat göra. 

Upplever du att de hamnat i kläm?

– Ja, visst. Jag försöker på alla sätt och vis, men det verkar inte som att man vill förstå. Vi får fortsätta vänta. De mår ganska bra det gör de, men de hade verkligen sett fram emot att få bo i Storebro. De är lite besvikna, men de står ut så att säga. Kommunen skyller bara på Migrationsverket och det gör att de hamnar i kläm. Jag orkar inte slåss med elefanter längre.

"Tär på min pension"

När de får uppehållstillståndskortet kommer de även få en ersättning från Migrationsverket per dag. Men det är klart att mat, husrum och annat kostar för Gunnar Legnegård.

– Det tär på min pension. Jag betalar mat, bensin och allt sånt. Men det gör jag gärna när läget är som det är, men det är tungt i längden.

HÄR kan du läsa hur Håkan Westerback, säkerhetssamordnare och del av krislogistikgruppen, ser på situationen.