”Innan jag är 35 år ska jag köra en Ironman”, sa Fanny Lampert till sig själv för fem år sedan. På torsdag fyller hon 35 år – och i lördags nådde hon sina drömmars mål.
– Det är lite häftigt. Jag bestämde mig 2024 och köpte biljetten förra året när jag var på plats för att titta på tävlingen och heja fram de jag känner som deltog, säger hon när tidningen når henne på jobbet.
Hyllad av kollegorna
Det blev en måndag inte lik någon annan dag i köket på Hultsfreds Gymnasium. Kollegorna Helen, Anette och Arta såg till att hylla henne, med all rätt efter den prestation hon gjort.
– De hade satt upp laken, sköt konfetti och hängde på mig medaljer. Jag har fått ett sådant otroligt stöd från många i allt det här. Inte minst min man Mikael, utan honom hade jag inte klarat det. Han har peppat och stöttat mig, och tagit barnen framför allt, så jag fått all tid jag behövt, säger hon tacksamt.
Hur vill beskriva upplevelsen?
– Den var helt fantastisk, det var så mycket känslor, jag önskar att varje människa fick uppleva det. Det var så fint, så mycket kärlek och så fint uppstyrt – en fantastisk dag verkligen, som blev finare än jag tänkt mig, säger Fanny Lampert och försöker sätta ord på själva känslan.
Det är inte alldeles enkelt, medger hon. Det är svårt att både ta in och beskriva.
– Det var så mycket kärlek, jag fick så mycket stöd och stöttning från familj, släkt och vänner, ja, hela staden. Man har ju lite självtvivel, lite hjärnspöken och tänker ”har jag tränat tillräckligt, kommer det hålla hela vägen” och så får man ett sådant stöd, det var så fint.
Annons:
Avsändare: Centerpartiet i Kalmar län
”Kände mig stolt hela tiden”
Hon säger sig inte ha landat i det mentalt riktigt än. Det är många känslor och intryck att ta in.
– Det är ett år som man kör all in, så sker allt på en dag och så ska man smälta allt. Men jag njöt verkligen, varje moment och meter. Det var jättekul. Jag hade ingen press på mig att jag skulle göra någon viss tid, utan målet var bara att få komma upp på röda matten, och jag kände mig stolt hela tiden.
Tiden blev 14 timmar och 18 minuter.
– När man sitter på cykeln och vet att man ska springa ett maraton, då ställer man sig frågan ”kommer jag orka?”. Jag gillar inte att cykla, så det var jobbigast, men jag hade fruktat simningen mest. Det handlar om att simma eller dö, säger hon och skrattar.
– Klarar man inte simningen, så får man ju inte uppleva allt det andra man vill uppleva. Det är ett stort pussel som ska läggas. Men frågar du mig vad som var jobbigast blir svaret ändå träningen inför; alla timmar och alla pass fram till dagen är det tuffa.
Så till den givna frågan; kommer du göra Ironman igen?
– Inte ensam! Då vill jag göra det ihop med någon. Jag gör det aldrig ensam igen, men skulle någon fråga mig, så absolut om några år.
Så inte 2027?
– Nej, nej nej!!!! Utan om några år när barnen är större. Det krävs enormt mycket tid och mycket förberedelser. Jag har inte vågat räkna tiden faktiskt, men det är väldig många timmar. Jag var dessutom helt ny på både cykling och simning, så det tog mycket tid bara att lära sig de delarna. Och det är både fysiskt och psykiskt man måste ladda upp, säger Fanny Lampert som återkommer till den fantastiska uppbackning hon fått av familj, släktingar och vänner.
– Pappa hade åkt 100 mil enkel resa för att heja på mig, min syster Ida har drivit en supportergrupp, tryckt upp tröjor och kämpat för att många skulle vara på plats. Det var mamma och pappa, syskon, syskonbarn, annan släkt och vänner. Det är helt sjukt att så många ville lägga sin tid på det här. Det betydde jättemycket att ha dem där.
Läs också: Imponerande lokala insatser – så gick det i Ironman.