Rasmus Bexell, 34, har varit en välkänd profil i lokalfotbollen under många år. Kisa BK är moderklubben och han är starkt förknippad med Gullringens GoIF som han har representerat under två sejourer, först 2017–2021 och sedan 2023–2026.
Nu är det färdigspelat efter två knäskador som han råkade ut för under höstsäsongen. Den första skadan kom i bortaderbyt mot Vimmerby IF i augusti.
– Jag skallade ihop med en spelare i Vimmerby och försvann. När jag vaknade hade jag ont i knät och det visade sig vara ledbandet i vänsterknät, säger Rasmus Bexell.
Han trodde till en början att säsongen var över, men knät började kännas bättre efter en tids återhämtning.
– Jag var med och tränade lite, joggade och kände på det. Det kändes helt okej. Eftersom jag ändå åkte och tittade på matcherna kunde jag lika gärna sitta på bänken.
”Efter tio minuter drog jag korsbandet”
Han gjorde comeback i säsongens näst sista match borta mot Ekhagens IF, men det blev ett ödesdigert beslut.
– "Fimpen" (Henrik Gustavsson, tränare) frågade om jag kunde spela och jag sa att det kan jag väl göra, vilket jag kanske inte skulle ha gjort. Det tog tio minuter och så drog jag korsbandet.
Den här gången var det högerknät som gick sönder.
– Det knät hade jag inte haft några problem med tidigare.
Bexell träffade klubbens fysioterapeut Mats Haglund i Linköping och fick tid för magnetkameraundersökning som visade att det främre korsbandet är av.
– Jag fick svaret förra fredagen. Ska jag spela mer fotboll måste jag operera.
Bexell har ännu inte bestämt sig för om han ska genomgå en operation. Till att börja med väntar flera månaders rehabilitering för att stärka knät.
– Jag vet inte riktigt var jag står än när det gäller operation. Det blir ingen mer fotboll, men jag vet inte om jag vill operera eller inte. Troligtvis blir det väl operation, men jag vill försöka undvika det så gott jag kan.
”Hade jag varit 20 år hade det inte varit något att tänka på”
Att försöka ta sig tillbaka till fotbollsplanen är däremot inte aktuellt.
– Hade jag varit 20-22 år hade det inte varit något att tänka på, då hade jag opererat mig. Men nu hade jag väl ändå tänkt lite att det kanske skulle bli min sista säsong – och så kommer det här.
De två senaste säsongerna har varit skadefyllda, men han har dessförinnan varit förhållandevis förskonad från allvarliga skador under sin långa karriär.
– En stukad fot har man väl haft, men det kan man spela med. Det är bara att tejpa.
Nu väntar en vardag utan fotbollsträningar, matcher och omklädningsrumssnack. Det sistnämnda är något som Bexell kommer sakna särskilt mycket.
– Det kommer bli jättekonstigt. Jag har alltid tyckt att det har varit skitroligt att vara lite av en pajas, skämta med alla och försöka få upp humöret på folk, men allting har sitt slut.
”Jag brinner väldigt mycket för föreningen”
Han kommer inte överge Gullringen även om spelarkarriären är över.
– Jag kommer åka och titta på alla Gullringens hemmamatcher. Det är mina kompisar som fortfarande spelar och jag brinner väldigt mycket för föreningen.
Han utesluter inte heller att dyka upp på en och annan träning.
– Det är inte omöjligt att jag åker ner och cyklar lite eller snackar skit. Jag vet inte hur det kommer se ut.
Det är i nuläget inte aktuellt att ta något uppdrag som ledare eller vara engagerad i föreningens organisation.
– Inte som det känns just nu, men man ska aldrig säga aldrig.
Om han fick drömma om en framtida roll finns det dock ett uppdrag som lockar.
– Att vara assisterande till "Fimpen" hade väl ingen tackat nej till. Jag räknar inte med att ha något med fotbollen att göra. Det är min sambo som får gå hemma och lyssna på mitt gnäll, säger han med ett skratt.
Minns en speciell säsong
När Bexell blickar tillbaka på sina 28 år inom fotbollen är det framför allt gemenskapen och några speciella säsonger som sticker ut. Ett av de allra bästa minnena är från Gullringens tid med Daniel Ohlsson som tränare, då laget kvalade upp till division 3 2018.
– Vi hade ett riktigt bra lag och hade jäkligt roligt den säsongen. Alla tränade och vi spelade med ungefär samma startelva hela året. Det är väl den säsongen som dyker upp först när jag tänker tillbaka.
Han minns också derbyna mot Rimforsa från åren i Kisa.
– Jag har avgjort några derbyn mot Rimforsa. Det var väldigt fina matcher och en rivalitet som var större än den mellan Gullringen och Vimmerby i dag.
Han har under karriären hunnit byta position genom att gå från mittback till anfallare.
– Det var "Dansbo" (Niklas Falebrant) som gjorde om mig till anfallare när jag spelade i Kisa.
Kritisk till utvecklingen inom lokalfotbollen
Bexell ser samtidigt med viss oro på utvecklingen inom lokalfotbollen. Det handlar framför allt om att allt färre spelare tränar regelbundet och att återväxten blivit sämre. Han betonar betydelsen av kontinuitet och hög träningsnärvaro för att man ska lyckas som lag.
– Det är så jäkla viktigt att vara 18–20 personer som alltid tränar. Det gör skillnad om man spelar med ungefär samma startelva och tränar ihop tre gånger i veckan under ett helt år.
Han jämför med sina tidigare år i både Kisa och Gullringen.
– I Kisa var vi 20 personer och alla tränade och man visste sin roll. Det var likadant när jag kom till Gullringen. Det var hård konkurrens och mycket folk på träningarna. Det går knappt att jämföra med hur det ser ut nu.
Nu får han följa Gullringen från sidan. Efter 28 år är det slut med att dra på sig matchtröjan och kliva ut på planen.
– Det känns konstigt, men allting har sitt slut.